“Om man håller på med något tillräckligt hängivet så blir det intressant”

KULTUR
Från norra Sverige, till det delade Berlin och vidare mot Nicaragua. Staffan Jofjell har varit på platser som skiljer sig helt och hållet åt och vid helt olika tider i historien. Trots det har de en tidlöshet då de fångar människans hopp och tro på en bättre framtid.
Staffan Jofjells resa som fotograf började redan som liten när han kollade igenom sin pappa “KG”:s fotoalbum. Albumen innehöll foton från gränsen mellan Sverige och Norge under andra världskriget. Det var också där, precis vid gränsen på en tullstation i norra Dalarna, som Staffan föddes.
– När jag fördjupar mig i albumen så förstår jag att hans bilder, ifrån den här tiden, har påverkat mig mycket – jag tyckte det som fanns i bilderna var spännande, berättar han.
Hans syster, som är konstnär, skaffade en systemkamera och han berättar att kameran fick honom att känna sig som en speciell person – en sådan som intresserar sig för hur saker ser ut. När systern senare gick på konstskola i Stockholm så ledde även det till att Staffan följde hennes spår och ansökte dit. Enligt honom var det förvånansvärt att han kom in då han var “ung och oerfaren”.
Staffan Jofjell och Arvika
Efter ett liv av fotograferande hamnade Staffan Jofjells fotografier på Rackstadmuséet. Det var i samband med att olika föreläsningar om pågående kriser och utmaningar, som Hannes Trygg direkt kom att tänka på Staffan – något Jofjell upplevde som väldigt smickrande. Projekten som han jobbat väldigt intensivt med under 3-4 månader handlar just om utmaningar nu och då. Trots tidsskillnader behåller projekten en tidlöshet när de fångar människor i vardagen som inte bara överlever utan också lever med hopp och tro på en bättre framtid.
Temple of Dreams
Staffans pappa, KG, drabbades av sjukdomen polio efter ett aktivt liv och blev rörelsehindrad. Den här tragedin gjorde att fjällvärlden försvann och istället fick han börja jobba på kontor på tullverket i Trelleborg. Det var då Staffan fick upp ögonen för färjorna som åkte till Östtyskland. Hans intresse för flyktinghistorierna som berättades då muren byggdes på 60-talet gjorde att han bestämde sig för att en dag besöka den delade staden. Men det var först när hans syster flyttade dit som han återigen följde hennes fotspår.
1985 bestämde han sig för att åka till Berlin och fotografera första maj-firandet i båda delarna. Det var då han upptäckte ett reportage av Egon Erwin Kisch, radikal journalist och kommunist som arbetade mot nazismen. Reportaget var från 1925 och berättade om ett cykellopp som varade under sex dagar.
– Men jösses, det här loppet har gått genom nazismen, kriget och delningen av Tyskland – det här vill jag se, berättar Staffan att han tänkte.
Väl där fick han en idé. Vid varje växling cyklade cyklisterna hand i hand, vilket är en väldigt udda men vacker syn.
– Kan jag få en bra bild på det så är jag nöjd – det är det jag siktar på, säger han.

Temple of Dreams. Foto: Liisa Mellerdal
Solidaritetsarbetet i Nicaragua
Året efter fick Staffan möjlighet att åka till Nicaragua i samarbete med solidaritetsgruppen i AVF tack vare sin vän Bengt Berg, författare och poet. Där testade han att fotografera i färg men bytte sedan till svartvitt för att han tyckte att bilden försvann i den färgstarka naturen och människorna. Fotografierna från Nicaragua blev sedan bildspel, affischer och vykort som han reste runt med till olika skolor för att berätta om solidaritetsarbetet.
Han berättar att just resan till Nicaragua har betytt mycket för honom. Där hade människorna en tilltro till att de skulle kunna berätta om sin situation på ett sätt som informerar världen utanför för att få förändring. Han gissar att medelåldern är runt 25 år och berättar att barnen han pratar med ger honom hopp om framtiden – att när de växer upp kommer det att hända saker.
– Den tilltron, vänligheten och gästfriheten som fanns där var jättestark och det var väldigt fint att möta alla människor och barn, säger han.

Hyddan där bildspelet från Nicaragua visas. Foto: Liisa Mellerdal
Gränsbevakaren
Staffans senaste projekt, “Gränsbevakaren”, har gett honom en ny syn på sin pappa. Han berättar att han nu, efter att ha studerat sin pappas dagböcker och fotografier, kan se en likhet i deras sätt att möta människor. I böckerna berättar Staffans pappa om fjällvärlden. Där kommer han i kontakt med massa människor och blir insläppt var han än knackar på. På flera av bilderna syns olika hoppbackar som hans pappa byggde på flera olika ställen med flera olika människor.
– De bygger otroligt komplicerade och höga byggen bara för att få flyga lite. Det är en galenskap egentligen, en hängivenhet och ett fantasteri, menar han.
Med hjälp av dagböckerna fick han reda på hur förälskelsen kunde se ut när enda sättet att kommunicera var via brevväxling och våndan som uppstod när man inte fick något brev. Var det så enkelt att personen inte ville träffas igen? Eller kan det ha hänt något i det ockuperade landet? Idag vet vi fortfarande hur det är att vara förälskad, men vi vet betydligt mycket mindre om hur det är att endast brevväxla med den man är förälskad i.
Efter att ha analyserat dagböckerna har Jofjell många frågor, men nu är det för sent att ställa dem. Under uppväxten hade han ett visst avstånd till sin pappa, inga konflikter eller liknande, men när han nu vet så mycket mer kan han se sin pappa som en ung man och forma honom på det sättet han har behov av.

Gränsbevakaren. Foto: Liisa Mellerdal
Hans föräldrar lämnade starka minnen hos folket uppe i fjällen, bland annat för att de gick hand i hand. I framtiden vill Staffan åka upp till sin pappas trakter igen, och den här gången med material för att kunna ha en bildvisning och samtal med människorna där. Särskilt den lilla byn Gunnarvattnet där hans föräldrar hade sitt första ställe.
Att vara envis
När jag frågar vad som drivit honom till att fortsätta med fotograferingen svarar han att han själv är förvånad över allt han åstadkommit. Han tror att det är på grund av sin envishet, eftersom han, enligt sig själv, inte var särskilt bra eller häftig. Trots det har han skapat saker som är genomarbetade och har en tyngd – just för att han aldrig slutat.
– Det viktigaste är att man litar på sig själv. Man kan göra något litet som kan verka banalt, men som man blir inspirerad av. Att man då håller fast vid det – för att om man håller på med något tillräckligt hängivet så blir det intressant, avslutar han.