Om jag inte – en novell av Alma Jonehög
Här följer en av de vinnande novellerna i Solbergagymnasiets pristävling. Alma Jonehög går i SA16 och skrev novellen med inspiration från Maja Hjertzells bok Vad gör man inte.
Om jag inte
Jag ligger på stengolvet i källaren, som vanligt. Det känns skönt att ligga här. Det är så kallt och hårt och det får mig att hamna i andra tankar. Det är här jag brukar vara. Det är hit jag går när jag behöver tänka utan att höra massa skrik och väsen. Jag brukar gå hit när jag fått ett slag i magen, eller i ansiktet, eller någon annanstans. Det känns som att efter varje smäll jag får så ändrar jag på mig själv utan att jag själv är medveten om det. Jag sätter mig upp och ser mig själv i den lortiga spegeln. Jag har alltid minst ett blåmärke i ansiktet. Jag ser på riktigt helt sjuk ut. Jag kan inte göra något åt det här. Jag har redan försökt.
Jag klättrar upp på min trästege jag har byggt själv. Jag sätter mig i det lilla fönstret. Efter alla år jag suttit här har fönstret blivit lite mindre. Jag älskar att sitta här och kolla ut och tänka. Det är bara på kvällen och natten jag brukar sitta här för det är då stjärnorna kommer fram. Det är dom jag mår bra av att titta på. Jag kollar på dom för att jag vet att alla kan se himlen. Jag vet att det måste vara någon mer som kollar på dom samtidigt som jag. Någon som kanske känner likadant som mig. Det känns som att jag har någon att vara med en liten stund. Stjärnorna är så många. Alla lyser. Man kan kolla på dom så länge man vill för dom tar aldrig slut. Det går inte att räkna dom. Ibland föreställer jag mig att jag är en stjärna. Att jag är en av dom. Alla finns hos varandra hela tiden. Det är tyst och skönt. Jag kan se sjön. Det var där det hände. Jag tänker aldrig i hela mitt liv gå i närheten av någon sjö mer. På grund av flera anledningar. Jag kommer aldrig att glömma. Min fina mamma. Hon finns inte här längre. Jag hoppas att hon är på ett ställe där hon mår bra, där hon trivs och kan känna värme. Det var hon som brydde sig om mig. Det var hon som ville mig det allra bästa. Det var hon som skulle kunna göra vad som helst för att jag skulle ha det bra. Vi satt ibland och pratade. Så som man brukar göra. Hon brukade fråga mig hur jag haft det i skolan. Sådana frågor. Jag tyckte ibland att det var lite jobbigt att svara på eftersom att jag inte hade vänner i skolan. Men det värmde ändå. Vad vi än pratade om så kändes det varmt i hjärtat. Det tar på mina krafter att tänka på vad som hände. Det fanns så mycket jag hade kunnat göra. Som jag inte gjorde. Men nu är allt försent. Jag kan inte spola tillbaka tiden. Jag skulle kunna göra vad som helst, vad som helst för att hon ska ha det bra. Hur mycket man än vill ändra på nåt som hänt så går det inte alltid, hur mycket man än vill ändra på det. Man får bara lära sig att gå vidare även om det inte kan vara lika enkelt alltid.
Jag sprang ner mot isen, där hemma bråkade dom och jag ville bara komma därifrån. Isen såg ut att vara tjock. Eller? Jag trodde det i alla fall. Det var ganska mörkt så det var svårt att se. Det var dimmigt. Jag gick ut på den hala isen. Det gick bra. Jag fortsatte att gå lite längre ut. Jag kunde höra pappa skrika härifrån också. Jag kollade upp mot huset. Jag kunde se pappas händer som viftade i luften. Jag kunde se hans knallröda ansikte och hans ådror på halsen ända härifrån. Han måste nog skrika ganska högt. Det knakade lite i isen, men det brukar det göra när den är riktigt tjock. Eller? Det sa farfar en gång i alla fall. Det knakade plötsligt mer under fötterna. Jag kollade ner. Jag kunde se vatten. Det blev iskallt, vattnet gick in i skorna. Jag var tvungen ta mig in till land så snabbt som möjligt. Men skulle jag hinna det? Jag kollade in mot land. Det såg ut att vara ganska långt dit. Plötsligt blev allt tyst, svart och obehagligt. Allt gick så snabbt att jag inte hann fatta vad som hände. Allt snurrade till. Allt som fanns att tänka på bara snurrade runt i mitt huvud. Jag kände en stark rädsla i hela kroppen. Rädslan blev starkare på bara några sekunder. Jag försökte att skrika efter hjälp. Då trodde inte att det hördes. Det kom in vatten i lungorna och luften tar slut. Det blev helt svart. Jag kommer ihåg att jag tänkte ”snälla ta mig hem, Jag vill inte mer”. Dagen efter vaknade jag upp på sjukhuset. Jag trodde först att jag var i himlen, för allt var så vitt. Men jag var på sjukhuset, i en sjuksäng med ett tunt lakan/täcke över mig. Jag fick veta vad som hände den kvällen. Varför var det mamma som fick oturen och inte jag? Jag skulle bara gå ut en bit på isen. Inte visste jag vad som var på väg. Hon var den mest underbara människan jag någonsin känt. Hennes vackra ljusa lockiga hår. Hon var inte bara vacker på utsidan, utan också på insidan. Det fanns saker jag hade kunnat göra för att detta aldrig skulle ske. Jag känner mig tom. jag pratar inte med andra längre. Jag bryr mig inte om någonting längre. Om jag inte hade gått ut på den sköra isen. Om jag inte hade skrikit. Om jag inte hade varit en idiot. Om jag inte..