Inte ens hon – en novell av Andreas Lorentzon
Här är en av de två vinnande novellerna i Solbergagymnasiets pristävling. Andreas Lorentzon går i TE16 och skrev novellen med inspiration från Maja Hjertzells bok Vad gör man inte.
Inte ens hon
I början förstod hon ingenting. Inte i skolan. Inte på stan. Inte ens hemma ibland. Visst, det var ett annat språk men så stor skillnad tyckte hon inte att det borde ha varit. Nu hade de främmande orden fäst sig och skolan kändes inte så tuff längre. Hon hade till och med fått sig några vänner. Visst. Vännerna hade svårt för hennes namn. Men Marre fick duga. Ja. Hon hade det bra. Farsan hade ett nytt och bättre betalt jobb. Det skulle bli bättre i alla fall. Det var inte det att hon inte trivdes. Det var ett stort och fint hus. Grannfrun var vänlig och bjöd på nybakade bullar ibland. Men det var ändå någonting. Nej. Hon skulle inte tänka så. Det var bra. Hon hade det fantastiskt.
Det var faktiskt en novembermorgon det vände. Morsan hade insisterat på att hon skulle ta gummistövlarna men vem har egentligen gummistövlar? Istället gick hon ut i tunna tygskor och jackan över axeln. Inte det smartaste. Det skulle morsan aldrig få höra. Bussen bromsade kraftigt in. Hon skulle kanske ha tagit en reflex. Nej. Reflexer är bara för töntar. Hon var ingen tönt. Inte längre. Det var här hennes nya liv skulle börja. På vägen till skolan skymtade hon en stor affisch på väggen till ett café. Eller var det en restaurang? Hon var inte säker. Men vad som stod på affischen visste hon. Den affischen hade fått oändligt många blickar av flickor i hennes ålder, inte minst av henne själv. Hade hon varit dum då hon lämnade in ansökan? Nej. Det här var hennes vändning. Den eftermiddagen skulle det hända. Bussen stannade och hon gick in på hennes första föreläsning. Varför läste hon den kursen? Etik och moral. Hon skulle ju bli ekonom. Bara några ord fastnade. Det var nog inget som kursen handlade om egentligen. Det slank nog bara ut. Hon undrade vad föreläsaren menade. Vi har alla någonting vi bär på. Kom ihåg det. Ingen går fri. Hennes tankar var på annat håll. Tacktalet gick på högvarv i tankarna. Liksom. Ifall att.
Dagens två föreläsningar hade snabbt gått förbi. Hon hade inte fått med sig något. Utom. Ja. De där orden. Hon kunde inte sluta tänka på dem. Över allt stod det ”extrapris”. Att det kunde bli en så stor sak av lite smör. Hon såg affischen igen. Hon hade inte tänkt på det tidigare. De hade så lustiga namn på saker här. Lustiga. Ja. Löken kallade dom det. Hon tyckte det var ett ganska vidrigt namn på en butik. Men ja. Det var där det skulle ske. På terrassen utanför. Där skulle hennes vändning ske. Löken.
Hon hade fått några kommentarer. Om hon kände sig hemma. Att hennes sort var så snål. Om de skulle ta med henne hem igen. Men hon tog inte åt sig. Det var vad hon sa till sig själv i alla fall. Hon hade självklart inte sagt till nån att hon ställde upp. Det skulle de få se senare. Hon skulle ta det här. Hon var bra. Hon var bäst. Eller?
Hon tittade i spegeln flera gånger. En till gång. Och en till. Skulle det här räcka? Var hon fin nog? En till gång. Det var bra. Ännu en gång. Nej. Det fungerar inte. En sista gång. Jo. Hon var fin. Hon var snygg. Hon skulle klara det. Tacktalet gick runt och runt. En tanke smög sig in. Hur skulle hon ta sig dit? Morsan hade inte körkort. Farsan jobbade sent. Som vanligt. Hon fick gå. Av med klackarna. På med gympadojorna. Hon gick. Morsan undrade varför hon var klädd så. Hon svarade inte. Morsan skulle inte få lägga sig i. Hon tänkte på orden. Ingen går fri. Jo. Hon var fri. Hon skulle klara det här. Det här var hennes dag. Hennes vändning.
Hon kände igen några. Tidigare grannar. En släkting kanske. Gammal klasskamrat. Butiksbiträdet. Hon vågade inte hälsa. Dom kände nog inte igen henne. Dom visste nog inte ens att hon hade flyttat. Hon betydde ingenting. Betydde. Det var då. Nu var det nya tider. Hon var ingen tönt. Hon skulle visa dem. Snart så.
Det skulle dra igång snart. Hon var nervös. Nej. Hon var lugn. Hon skulle ta det här. Hon tittade sig omkring. Alla runt henne hade famnarna fulla med paket. Att det kunde vara så stor skillnad i pris. Hur kunde man göra en så stor sak av lite smör. Nej. Smör kunde hon ju inte kalla det. Margarin. En egen dag. Att det kom så många bara för lite margarin. Löken hade dragit på stort. De visste hur man tjänade pengar. Det hade slutat regna för längesedan men ändå var marken fuktig. Bara inte klänningen blev smutsig. Det skulle synas tydligt på gult. Gult. Hon tyckte det passade. Han gick upp. Lökens ägare. Han tog mikrofonen. Nu var det dags. Hon skulle visa dem.
Alla gick fram. Hon stod nästan i mitten av sju andra. Eller var det åtta? Alla likadana. Gult. Hon var inte den enda som tyckte det passade. Dagen till ära. Mikrofonen gick runt. Hej. Britt-Marie. Studerar till ekonom. Hon lyssnade inte på dem andra. Det handlade om henne nu. Hon skulle vinna.
Hon såg en efter en lämna området med tårar i ögonen. Sminket rann. Tvättbjörnar såg de ut som. Hon kunde inte annat än att bli glad. Hon skulle vinna. För varje som var tvungen att lämna scenen kom hon ett steg närmare vinsten. Hon förberedde sig för kommande grenar. Hon var redo. Eller räckte det hon hade? Vad hade hon egentligen att komma med? Nej. Hon skulle inte tänka så. Hon var snygg. Snyggast.
De var bara två kvar. Hon skulle vinna det här. Hon kände det på sig. Det blev en paus medan domarna avgjorde. Hon hade tittat på den andre. Såg bra ut. Nästan för bra. Hon skulle ju vinna det här. Inte någon annan. En tanke for igenom hennes huvud och fäste sig. Nej. Inte skulle hon. Eller? Det här var ju ändå hennes vändning. Inte den andres. Den andre hade gått till sina nära. De nära försvann och hon såg sin chans. Hon gick till den andre. Skulle hon göra det? Ja. Det här var hennes enda chans. Den här dagen skulle hon bli något. Hon skulle vara den som skrattade. Mot alla som skrattat åt henne. Hon skulle få ge igen. Hennes chans. Hennes vändning. Inte den andres. Hon log mot den andre. Den andre log tillbaka. Den andres ögon var perfekta. Håret med. Och klänningen. Gul. Hon såg bilen komma. Några hundra meter ifrån. Den andre vände sig om. Tittade ut över staden. Skulle hon göra det? Hundra meter bort. Den andre var för perfekt. Hon måste. Femtio meter. Det var hennes enda chans. Hon skulle visa dem. Tio meter. Hon kunde inte låta bli. Hon kände den andres lena klänning mot handflatorna när hon tryckte.
Det gick långsamt. Tiden stannade liksom upp. Den andre kan inte ens ha fattat att det hände. Hon var den enda med gul klänning kvar nu. Vad hade hon gjort? Ingen såg det. Det var en olycka. Den andre snubblade på klackarna. Hon låtsades vara förstörd. Hon ringde. Folket förstod inte att något hade hänt förrän de hörde sirenerna. Inte ens då verkade människorna bry sig. Lökens ägare tog mikrofonen. The show must go on. Han ropade upp henne. Hon hörde inget annat. Hon såg inget annat. Sirener. Röd klänning. Det perfekta ansiktet. Vad hade hon gjort? Hans röst skar i öronen på henne. Gratulerer! Miss Margarin 1965!
Det var hennes vändning. Hon hade visat dem. Hon var ingen tönt. Hon hade inte gummistövlar eller reflexer. Hon var Miss Margarin. Hon var bäst. Hon var snyggast. Hon var fri. Eller? Vi har alla någonting vi bär på. Kom ihåg det. Ingen går fri. Inte ens hon. Inte ens Miss Margarin.