Alwins vinnande bidrag i novelltävlingen
Något inuti mig
Jag hoppar smidigt in i bilen samtidigt som Anders dunkar i huvudet på andra sidan.
-Vilken idiot konstruerar en så låg bil? fräser Anders medan han håller sig för huvudet.
-Vilken idiot konstruerar en så dum människa? frågar Sanna hånfullt.
Anders pekar finger åt Sanna som sitter i förarsätet. Bilen startar och brummar osmidigt iväg från infarten. Löven faller från de melankoliska träden, det är mörkt ute, särskilt i skogen.
Men när jag lämnar huset, och Hampus, blir allt lite ljusare.
-Skulle ni hellre slåss mot tre bebisar i elefantstorlek, eller tre elefanter i bebisstorlek?
Anders flinar nöjt efter att han ställt frågan.
-När Lea sitter i bilen ställer du fan inte såna frågor, säger Sanna medan hon försöker hålla sig för skratt.
Jag fnissar för mig själv och skakar på huvudet, jag är så glad att vi kommit varandra så nära igen.
-Du verkar äntligen ha lagt på dig lite, syrran! säger Sanna.
Det hoppar till i mitt bröst, jag tänker på Hampus och lyckas endast klämma fram en långsam nickning. Jag plockar upp mobilen för att meddela Lea men får syn på henne vid vägkanten.
-Sweet Caroline! sjunger Lea när hon får syn på mig.
-Good times never seemed so good, svarar jag i en betydligt lugnare röst och ler mot henne.
Sanna tittar försiktigt på Lea och hälsar vänligt, Lea ignorerar henne men startar genast en konversation med Anders. Hon hoppar in i bilen med en duns.
Sanna styr in bilen på parkeringen i en snabb rörelse. Vi går på den långa grusvägen tills vi når hans gravsten, den är svagt dekorerad och texten nästan utsuddad.
Jag tyckte aldrig om honom, det gjorde ingen av oss, men mamma lärde oss att alltid älska familjen oavsett vad som händer. Skitsnack.
-Det är lite kul att första gången vi träffas på flera år är vid farsans grav, säger Sanna och skrattar nervöst mot Lea.
En stel tystnad lägger sig över oss och efter ett stund bestämmer sig Anders för att bryta tystnaden:
-Vad är det för skum sten som ligger där, liknar något från antiken ju!
Han sparkar försiktigt upp stenen som tidigare var täckt av mossa. Stenen liknar en bit av en trottoarkant, med små bitar avhuggna. Mossan har färgat av sig på stenen och färgen liknar mitt halsband, en smaragdliknande färg. Anders och Sanna sätter sig på huk framför gravstenen.
-Även fast du var en riktig skithög så hoppades jag att allt skulle lösa sig, säger Sanna. Men tyvärr hände det aldrig.
Lea fnyser till och vänder sig mot mig.
-Nu har vi snörvlat nog mycket, det skulle sitta fint med en pizza, säger Lea och ler mot mig.
Anders och Sanna nickar instämmande, reser sig upp och tittar på gravstenen en sista gång innan de lämnar den. Det är något speciellt med den där stenen, tänker jag för mig själv. Det är som att den mossgröna färgen talar med mig, jag måste ta med den hem, den matchar trots allt mitt halsband. Jag hukar mig ned för att plocka upp stenen, den är kall. Den passar perfekt i min handflata, Hampus kommer att älska den.
-Kommer du Karoline? ropar Lea.
Jag tittar på den mossgröna stenen som nu inte verkar lika mossgrön, den gröna färgen är mycket ljusare, och stenen mycket varmare.
-Självfallet! ropar jag med glimten i ögat.
Jag flämtar till när en spricka bildar sig i stenen och ett grönt ljus sipprar ut ur den, stenen är glödhet. Men jag kan inte släppa taget. Allt blir svart.
-Karro!? vrålar Sanna medan hon rycker i min krage, om du dör så dödar jag dig!
Jag börjar långsamt få tillbaka min syn och ser att hennes överläpp är sprucken.
-Varför blöder du? frågar jag med en flummig ton.
-Kanske för att du slog mig, vad fan hände?
Hon skrattar.
-Slog dig?
-Ja, du svimmade och så blev jag lite väl hårdhänt, så jag förtjänade det nog.
Jag fnissar till och reser mig upp, min knutna näve slappnar av och stenen landar med en duns på grusgången.
Det plingar till när jag öppnar dörren, det luktar nybakad pizza. “Välkommen till Alfredos” står det på en skylt där en tecknad figur håller upp en pizza.
-Välkommen till Alfredos, det går bra att beställa! säger mannen i kassan med en utländsk brytning.
Efter vår beställning sätter vi oss vid ett bord, bordet är en trappa ner och placerat vid ett fönster. Ett par kråkor tittar besviket på oss genom glaset, som att de vill att vi ska öppna en pizzeria åt dem också. En man kommer fram till bordet och ger bestick till Sanna, sen Anders, senare Lea, och lämnar bordet.
-Ska jag kolla med “Alfredo” om det finns fler bestick? frågar Lea och skrattar åt mig.
Jag flinar och skakar på huvudet, reser mig upp och går till kassan. Mannen som tidigare såg så glad ut verkar nu oerhört stressad.
-Ursäkta, jag fick inga bestick, påpekar jag vänligt.
-Men stackars dig, en söt liten flicka får inte som hon vill, ät och var nöjd! Hans tidigare charmiga dialekt låter nu snarare hotfull.
Jag känner en ilska som jag aldrig bevittnat förut, jag känner värmen pulsera i min kropp och hur min hand bildas till en knytnäve.
-Du ditt jävla äckel, jag har betalat för din pisservice så då ska du fan se till att du håller den!
Mina händer greppar tag runt kragen på honom och drar honom närmare mig.
-Förstår du trögt eller!?
Jag sitter i baksätet av bilen och tittar ut genom fönstret, först svimmar jag och nu det här? Min handflata gör ont. När jag vänder på handen flämtar jag till. Handflatan ser blodfattig ut och ett öppet sår sträcker sig genom den, det ser infekterat ut.
-Men Karoline!? utbrister Lea.
-Jag vet inte vad som hänt men det gör ont, jätteont, svarar jag och blir illamående över hur äckligt såret är.
-Vi kör dig till sjukhuset med detsamma.
-Jag har saker hemma, jag klarar mig.
Jag lyckas övertala alla om att bli avsläppt hemma, jag ska just säga farväl innan Anders kliver ut ur bilen:
-Kan du snälla se till att du tar hand om dig? Låt inte Hampus behandla dig så här.
Jag känner hur bultandet i handen blir alltmer intensiv och till slut slocknar ögonen.
-Hej Hampus, jag är hemma!
-Hej Sparven, jag har saknat dig, Hampus ler och omfamnar mig, det känns bra. Hans andetag är varma mot min hals och jag känner mig trygg.
Hampus händer rör sig långsamt ner längs min rygg, jag försöker flytta upp dem men han vägrar.
-Jag har skadat min hand, jag måste-
Hampus tystar mig och nu är hans händer på min rumpa, jag vill inte, han vet det.
Det gör ont. Jag vill nästan skrika av smärta när jag baddar alkohol på min gråliknande hand. Det öppna såret ser ilsket ut, hur hände detta? Men nu är det äntligen avklarat, jag sätter mig i soffan och sätter på tv:n. En djurdokumentär är det första som visas, den handlar om den outforskade världen vi kallar havet. Jag tittar ofta på djurdokumentärer då det gör mig lugn, jag kan glömma allt annat, glömma Hampus. Men inte nu. Jag känner mig så fruktansvärt arg, värmen pulserar i min kropp och efter någon timme bestämmer jag mig för att gå ut en stund, bara jag och de sorgsna träden.
-Jag går ut en stund hjärtat! ropar jag medan jag är halvvägs utanför dörren.
-Vart ska du? frågar han hastigt. Du vet att jag inte tycker om när du är ute själv, kom hit först så jag kan ge dig en kram.
Hampus är lurig på rösten. Han kommer göra något jag inte vill. Ändå går jag långsamt till badrumsdörren och öppnar den. Han är naken.
-Jag vill bara gå ut nu Hampus, vi kan göra det sen, jag försöker låta så förstående som möjligt.
-Du tål så lite Sparven, kom igen, han ler mot mig och börjar långsamt klä av mig ytterkläderna.
Jag känner ilskan pulsera genom kroppen, nu mer intensiv än tidigare. Min hand formas till en knytnäve även fast det gör ont.
Jag knuffar honom i en snabb rörelse och sliter bort hans arm från min.
-Men vad fan är det med dig!? Du ska göra allt för mig, säg att du behöver mig.
Det känns som att min hand ska sprängas, det gör så ont, jag vill skrika. Jag öppnar munnen och hör mitt skrik omvandlas till en svag viskning. Allt blir svart.
Löven fastnar under mina skor medan jag går i mörkret. Det ringer i mobilen, det är Lea. Hon gråter.
-Vad har hänt med dig Karoline?
-Ursäkta?
-Du vet precis vad du har gjort, jag kommer alltid att älska dig, du är min syster.
Jag försöker avbryta henne men det går inte,
-Anders är på sjukhus tack vare dig, han kommer klara sig men vad flög i dig?
-Är Anders på sjukhus? frågar jag i en allvarlig ton.
-Fan ta dig Karoline.
Hon lägger på, jag skyndar mig hem.
-Hampus, Anders ligger på sjukhus och jag förstår ingenting, jag behöver dig.
Han svarar inte så jag börjar leta efter honom, han kanske har gått ut? Till slut öppnar jag dörren till badrummet och där ligger han, död. I chock tittar jag över hans nakna kalla kropp, halsen är täckt av blåmärken. Jag hukar mig ner framför Hampus kropp och skriker i smärta. Tårarna sprutar och återigen känner jag den där främmande ilskan, nu så intensiv att jag känner den ta över. Jag tittar upp i spegeln, det är inte jag. Bakom Hampus kropp sitter en manlig figur, jag kan inte tro mina ögon.
-Min fina, fina dotter.