Sju svåra mil
Man brukar tala om de sju svåra åren.
Solbergaklassikerns deltävling cykling blev de sju svåra milen.
Blod, svett och kladdkaka var det vi fick uppleva under resan.
Det var roligt att se att såpass många deltog i Solbergaklassikern i år, även ettorna vågade sig på rundan på drygt sju mil. De flesta deltagare i årets Solbergaklassiker var tävlingsinriktade, två av dem var jag och Anna, eller kanske inte. Förra årets klassiker blev succé för mig och Anna, om man jämför med årets resultat, men vi hade heller inte förväntat oss att hamna bland topp tio.
Starten gick från strandparken och vidare ut mot Jössefors, där vi tog vår första fikapaus.
Benen hängde med så långt och vi hade ett helt okej tempo.
Bortåt Sulvik började våra rumpor att bli ömma och Anna bestämde sig för att åka hem och avsluta cykelklassikern. Efter lite pep-talk från mig så övervägde hon att ändå fortsätta. I uppförsbackarna körde vi sicksack för att slippa trampa lika mycket, vilket var ett mycket smart drag.
Färden gick vidare mot Åmotfors där vi stannade för vattenpaus. Där kom självmordstankarna, men inget kunde stoppa oss. Anna hade EN låt på mobilen som vi lyssnade på från start till slut, EN enda. Så med lite musik, fika, och vila kom vi ändå upp i ett ganska bra tempo till slut. Sedan får man ju inte glömma bort att vi var anlitade fotografer efter vägen så vi kan ju ha halkat efter lite på grund av det också.
Vi fortsatte vår resa mot Boda där vi cyklade ensamma i ca en timme eftersom de flesta redan passerat oss, förstår inte hur?! Där körde vi sicksack igen, sjöng högt, galet och vilt i vår ensamhet. Inte en kotte som hörde oss så det var helt okej.
Så! Tillbaks mot Sulvik och hemåt. Äntligen!
Cykeltramporna gick varma och våra ben och rumpor blev allt mer ömma. Vi bad en stilla bön om överlevnad och tror faktiskt vi blev bönhörda. Inte ens lite träningsvärk, så där ser man: Man klarar mer än man tror!