En misslyckad klassiker?

By Morgan Carlsson, 26 mars, 2018

Och så var det dags igen. Dags att resa sig upp från soffan och intala sig själv att man är en idrottsman. Det är dags att åka de där 1,2 milen som om man aldrig gjort något annat i sitt liv. Vi talar självklart om Solbergas årliga klassiker där grenen längdskidor gick av stapeln i Mangskog under februari månad.

Visst, människor hade sagt att loppet skulle bli jobbigt, men på något sätt brukar man intala sig själv med att det nog går bra, trots allt. Denna inställning funkade finfint, tills man insåg att hela Solbergagymnasiet verkar ha någon form av Kalla-gener i sig, när de en efter en svischade förbi med stavar i högsta hugg.

Det är då man inser att man kanske skulle tänkt igenom valet av att delta i denna klassiker, tänk om jag inte är bra nog?

I Sverige har vi, tro det eller ej, komplex för vad andra människor skall komma att tycka om oss. Man vill inte på något sätt sticka ut genom att inte vara som alla andra. Jantelagen har satt sitt tydliga spår genom åren, både hos unga och gamla.

Att inte vara lika bra som andra eller i detta fall, att inte vara lika snabb som “alla andra”, kan skapa panik hos människor. Man vill liksom inte vara den som knappt har koll på längdskidor. Speciellt i ett lopp där majoriteten av skolan deltar.

Något vi alla måste lära oss är att inte lägga vårt fokus på andras omdöme om oss själva i saker och ting. Visst, du slår mig i längdskidor, grattis! Men det betyder inte att du på något sätt slår mig i livet.

Dock finns rädslan för vad andra skall tycka ändå med i tankarna, särskilt i jante-Sverige.

Vi vill inte ta steget in till något okänt forum. Vi är inte nog bekväma för det. Vi vågar inte ta steget att möjligtvis misslyckas. För andras skull. För andras tycke.

Att våga ge sig in i saker man inte är helt bekväm med, kommer endast gynna en själv. Och jag vet, det är lättare sagt än gjort. Att kasta sig utför backen med skidor du aldrig haft på dig förut, kanske rentav är skitläskigt. Men att inte våga ta steget för rädsla av att misslyckas framför andras ögon, är banne mig ännu läskigare.

Därför svischade även jag förbi backarna med mina (slalom) stavar i högsta hugg.
En uppmaning till alla de som grubblar över att vara med i något p.g.a. andra människors tycke – åk uppför skidbacken och avsluta vid mållinjen med ett brett leende – framför alla de som tvekat på din kapacitet.