6,7 mil med cykel, lets go!

Av Morgan Carlsson, 27 oktober, 2016

Till skillnad från förra året så var solen framme, och inte bakom molnen. Solbergaelever hade frivilligt ställt upp för att äntligen få cykla sträckan på 67 km. Vissa ville tävla, andra ställde upp för att testa sig själva och några visste inte ens varför de hade anmält sig (jag var en av dem). Startskottet gick och en efter en skickades eleverna ut för att börja en resa de sent skulle glömma.

Detta var cykelklassiker nummer två i ordningen för mig. (Fråga mig inte varför jag ställde upp igen, jag säger bara att Madhvi Kara är väldigt bra på att övertala människor.)

Redan efter de första kilometerna så kände man att detta skulle bli ett jobbigt lopp. Man skulle få kämpa mycket, och cykelklassikern handlar verkligen om hur långt du kan pusha dig själv och det är en lång sträcka, så det gäller att vara förbered med mat, vatten och en massa optimism.
Elever cyklade och cyklade, allt för att klara av klassikern och komma ett steg närmare till att få en medalj i trean, eller för att komma närmare att få ett diplom.
Det blev en del stopp, man måste ju ändå tanka med energi. Man cyklade och cyklade, förbi stora backar och fina vyer.

Dagen till ära var även en väldigt varm och solig dag, så det blev ganska svettigt. Varsågod för den informationen. Att det var soligt var ju såklart en fördel, men inte när det kom till de där stora backarna. Antingen så gick du upp för backen eller cyklade allt vad du kunde för att klara av den så snabbt som möjligt. Det andra alternativet testade jag på, och kära läsare, gör aldrig det. Jag minns den allra sista backen i loppet som den allra värsta, den tog liksom aldrig slut! Som tur var så fick man extra motivation med tanke på att det var i slutet av loppet. Och när man cyklade förbi platser man varit på innan, så visste man att mållinjen inte var långt ifrån.

Att cykla klassikern är en fin upplevelse. Du testar hur starkt ditt psyke och fysik är. Du får även se fina vyer på naturen och få starkare vänskapsband. Men det viktigaste med klassikern är ändå att oavsett om man går eller cyklar, så förbättrar man sin hälsa.

Solbergagymnasiet ger dig chansen att verkligen tävla mot dig själv och bevisa för dig själv att du kan så mycket mer än vad du tror. Och känslan när man gick i mål, den var obeskrivlig. ”Aldrig igen” var ett citat som upprepades i år igen vid mållinjen av självaste moi.

Text: Belmin Nuhic Foto: Maja Hildingsson

Men..hur gick promenaden då?
En timme senare anlände eleverna som skulle gå promenaden. Solen var framme hela dagen och vädret var underbart för en promenad. Det var vid denna stund jag insåg att min svarta
skinnjacka jag valde att ta på mig, inte var en bra idé.

Det första vi skulle göra var att bli avprickade och få ett papper till tipspromenaden. Sen kunde vi börja gå mot Ingestrand och leta frågor på vägen. Många passade på att ta med sina hundar för en lång promenad och en del passade även på att spela Pokemon Go.
Efter ungefär en timme var vi framme på Ingestrand med alla tio gåt-liknande frågor besvarade. När vi ännu en gång blivit avprickade på Ingestrand kunde vi gå tillbaka direkt eller stanna och äta vår matsäck. På Ingestrand var vädret fortfarande soligt och fin men efter en lång promenad var alla svettiga av värme. Det var så varmt att två killar bestämde sig för att ta ett dopp vid bryggan.

En halvtimme senare bestämde vi oss för att det var dags att gå tillbaka till startpunkten vilket också tog cirka en timme. Vid den här punkten kändes det som att mina fötter brann upp och allt jag ville göra var att gå hem och sova.
När vi väl kom fram skulle vi bli avprickade en sista gång och även lämna in våra papper med svar på tipspromenadsfrågor på. Sedan återstod bara en promenad kvar och det var promenaden hemåt. Äntligen kunde jag gå hem som jag hade sett fram emot hela dagen.

Foto & Text: Kristin Shaya