27 dagar till vår dag
Idag är det exakt 27 dagar kvar till studenten.
Jag borde vara glad, väldigt glad, hoppa-upp-och-ned-av-lycka-glad – och framförallt lättad över att det snart är över. Men den känsla som infinner sig, såhär 27 dagar innan studenten, är långt ifrån glädje och lättnad. Att jag känner såhär är konstigt; jag måste ju ha fått en traktor i huvudet när jag var liten eller liknande, för överallt omkring mig finns människor födda år 1995 som känner precis den glädjen jag har beskrivit. Dem är taggade för lastbilsflak, studentmössor och vita klänningar. Men allt detta får mig ärligt talat att bli sjösjuk, vilket även det är konstigt då hela ettan och tvåan inte var mer än något jobbigt, något man var tvungen att ta sig igenom för att få uppleva denna dag.
Under de senaste månaderna har jag upptäckt en sak. Jag lider av separationsångest. Till skolan. Och istället för att klippa navelsträngen till den verkar jag snarare knyta en stenhård råbandsknop för att i desperata försök få hålla kvar vid denna underbara trygghet. Tryggheten i den gula borg, vars utsida antagligen skrämmer bort de flesta utomstående.
Visst är det kanske inte så konstigt egentligen att man känner på detta sätt, då man som student snart ska tvingas ut i vuxenvärlden. Men jag känner att det inte är på grund av rädsla för vad som väntar därute som jag vill skjuta upp studenten. För jag är alldeles hundraprocentigt säker på att jag kommer klara de utmaningar och prövningar som jag står inför. Jag vill bara inte lämna gymnasiet. Jag vill inte lämna mina underbara vänner, vars sällskap gör tillvaron lättare när allt känns tungt. Jag vill heller inte lämna mina fantastiska lärare (jag är fullt medveten om att det låter som jag fjäskar nu, men för en gångs skull kan jag inte klaga på någon av er.) Och ja, jag älskar det, alltihop – lektionerna, klassen, Kerstins smörgåsar i kafeterian, alla sega datorer i sal 10, 19 och i biblioteket, de oidentifierbara grytorna i matsalen och att vara sen och springa uppför de oändliga trapporna till ”estetvåningen” för att sedan komma inflåsandes och svettig till lektionen – ja, you name it, I love it.
Samtidigt vet jag att det är oundvikligt och att jag måste släppa taget. Men det är svårt, för jag vet hur mycket jag kommer sakna allt. Kanske var det också därför jag väntade in i det sista med att beställa studentmössan, eftersom det är som en bekräftelse på vad som kommer hända 12 juni 2014. Svart på vitt, bokstavligt talat, med inslag av blått och silver. Och dessutom kostade möss-jäveln mer än ett helt studiebidrag…
Men det viktiga är att vi ser nedförsbackarna, trots att de kan vara kortare än uppförbackarna. Ibland måste man fokusera på de glädjeämnen som vi har i livet, fokusera på det roliga med att springa ut från gymnasiet.
Så en uppmaning till er som har ett eller två år kvar på gymnasiet: ta vara på den här tiden! På riktigt. Längta inte ihjäl er till studenten. Den kommer ändå, fortare än ni tror. Idag är det nämligen exakt 27 dagar kvar till studenten, dagen då jag och alla andra 95:or på Solbergagymnasiet ska stå i rasthallen och sjunga om våra lyckliga dagar.
Och jag har bestämt mig för att försöka se nedförsbackarna och inte tänka på hur jobbigt det kommer vara. Jag kommer springa ut med glädje, med minnen från 12 års slit i skolan. Jag ska göra det med jubel, för jag vet att jag kommer hitta trygghet även som vuxen.