Jul med Wermlunds
Julen är något jag ser fram emot under hela året. Familjen samlas, julmusiken spelas, och allt blir bara sådär riktigt mysigt. Man skulle faktiskt kunna säga att hela december kommer med en känsla av värme och trygghet, även om vädret i sig inte alltid är så varmt.
Min egen familjs version av julfirandet har varit detsamma så länge jag kan minnas, och det är ytterst få förändringar som gjorts för hur vi nu firar den. Den största skillnaden vi gjort är att vi de senaste åren firat tillsammans med mina farföräldrar under Bingolottos Uppesittarkväll den 23 december, istället för på morgonen den 24. Trots att ingen av oss fått bingo en enda gång brukar stämningen vara på topp, och vi trycker i oss vörtbröd med julskinka och sjunger med för full hals till farmors gamla julskiva.
På julaftons morgon brukar vi, något illamående av gårdagens julskinka, samlas runt granen i vardagsrummet för att äntligen få öppna våra första presenter. Som alltid får jag och min bror en varsin tidning av något slag, en chokladtomte och möjligvis ett par strumpor. Inget att jubla för direkt, men som mamma brukar säga: ”Nu har ni något att sysselsätta er med ett tag, så jag slipper ha er svansande runt benen innan vi ska iväg!”.
Efter timmar av tidningsläsande och chokladtomteätande närmar sig klockan halv tre och det blir dags att hoppa in i bilen och styra mot mina morföräldrar, där mina kusiner och mostrar väntar. Vi brukar dock aldrig komma iväg förrän tidigast tjugo i tre, eftersom att pappa alltid glömmer något, till exempel att ställa in alla julklappar i bilen…
Väl framme brukar vi titta på Kalle Ankas Jul, medan mormor och mamma fixar färdigt maten. Jag skulle gissa på att vårt julbord tillhör de ”klassiskt svenska julborden”, då vi har både köttbullar, Janssons frestelse och revbensspjäll. Till efterrätt serveras både Ris à la Malta med saftsås och cheesecake. Mormor brukar stoppa ned två mandlar i ”gröten”, och de två som sedan får dem i sina skålar slipper hjälpa till att duka bort. Resultatet av detta brukar oftast bli att någon blir arg och försöker få alla andra att hålla med om att ”nästa år ska vi inte ha en enda liten mandel någonstans!”. Vi får se i år hur det blir med den saken.
Vi har i alla år haft samma tomte, en snuvig, glasögonklädd man, med vad jag alltid trott varit äkta skägg. Han brukar komma runt klockan sju på kvällen, och med sig har han en stor säck fylld med julklappar. Efter att han blivit erbjuden julmust av morfar, och vi hjälpt honom att bära in de andra kassarna med paket, börjar han dela ut klapparna. Vi brukar skoja och säga att den som får den första julklappen är den som varit snällast av oss under året. Jag kan ju berätta att jag var den som fick första presenten förra året.
När alla klappar är utdelade brukar vi gå varvet runt och låta var och en öppna ett varsitt paket medan alla tittar på, innan vi sedan öppnar resten för oss själva. Något som återkommer varje år är presentkorten, oavsett vad man önskat sig får man alltid minst ett presentkort.
Julfirandet brukar vi kusiner avsluta genom att titta på någon av de tre ”Sagan om ringen”-filmerna, och det finns ingenting som får mig att tro att årets jul inte kommer att avslutas på samma sätt.