Haitham Salim, som driver The Oven, är lättad
över attt pandemin verkar gå mot sitt slut.

Vi har nu levt med det ständiga hotet från viruset i ungefär två år och att hålla avstånd och sprita händerna är nu något som görs per automatik. Många saker har fått ställas in och planer har krossats av restriktioner. En av de branscher som haft det allra jobbigast under den här perioden är restaurangbranschen som tagit mycket ekonomisk stryk. Allra värst har det varit för restauranger på flygplatser och nöjesplatser, men hela branschen har varit drabbad. Även restaurangerna i Arvika har upplevt två jobbiga år.

– Det har varit tufft, särskilt i början var det tufft, berättar Haitham Salim som driver The Oven.

Också Downstairs har fått jobba i uppförsbacke under den här perioden:

– I somras när det var fyra per bord och vi var tvungna att stänga baren vid halv tio var det tufft, säger Therese Wallberg.

Viruset har kommit och gått i vågor, liksom restriktionerna. Hopp har väckts för att sedan suddas ut vid nya bakslag och ändringar av regler kring avstånd, antal tillåtna i ett sällskap och gränsen till Norge.

– Vi kunde inte planera någonting. Allt som vi planerat fick vi ställa in, säger Haitham.

Att tyda restriktionerna har inte heller varit så enkelt alltid.

– Det har varit väldigt svårt att planera. Vi har fått ta det dag för dag. Det har inte alltid varit så klara och enkla regler, de har varit lite flummiga, förklarar Therese. 

Nedskärningar i personalstyrkan

Färre besökare på restaurangerna har lett till nedskärningar. Enligt siffror från SCB var det 13% färre löntagare inom hotell- och restaurangbranschen i november 2020 jämfört med samma månad 2019, vilket motsvarar ungefär 23 000 personer. Arbetsgivarorganisationen Visita menar att den siffran uppgår till så mycket som 52 000 personer om man ser till hela 2020. Det här är något våra lokala restauranger drabbats av också.

– Vi fick dra ner på personal. Vi behövde dem inte helt enkelt, berättar Therese som driver Downstairs tillsammans med Sayed Fahim Sahdat och sin dotter Josefine Karlsson.

The Oven har också haft det jobbigt med ekonomin, men valde en annan väg.

– Vi har inte gått ner i personal. Vi har jättebra personal som jag är stolt över så jag ville inte förlora dem. Jag har fått betala med eget kapital ur fickan. Men vi trodde inte att pandemin skulle dröja kvar så lång tid, säger Haitham.

Stödpaket har satts in för att stötta den haltande restaurangbranschen men många har drabbats hårt ändå. Jämfört med 2019 minskade de svenska restaurangernas totala försäljning med 20% 2020.

– 2020 gick det fort neråt. Det var nästan tomt i början. Men vi har kämpat på och kört catering. Det har varit ett bra alternativ. Vi tappade mycket bokningar under pandemin och många avbokade, berättar Haitham.

För Downstairs har hela situationen varit väldigt speciell då de startade upp precis innan pandemin.

– När vi kom igång stängde samhället ner så vi kan inte jämföra med nåt normalt år. Vi hade takeaway redan innan men vi har börjat med utkörning under pandemin. Vi har haft 95% takeaway. Men det har varit svårt med ekonomin. Vi fick byta en del leverantörer och ta bort luncherbjudande. Ifjol var det som tuffast, då gick vi minus tre månader på raken, säger Therese.

Therese Wallberg och Sayed Fahim Sahdat fick
starta verksamheten i uppförsbacke.

Några ljusare stunder

Vissa perioder de senaste åren har dock varit bättre än andra. Första kvartalet av 2021 fortsatte den totala försäljningen för Sveriges restauranger att minska, men under sommaren ökade den jämfört med 2020.

– Sommaren 2021 var det mer än vi tänkt oss. Det var mycket turister. På hösten gick det inte ner så mycket, menar Haitham.

Även Therese märkte skillnad.

– Det blev lättare när det blev åtta per bord för då började folk gå ut mer. De gånger norska gränsen öppnat har det kommit mycket norskar.

De olika typerna av restauranger har drabbats olika hårt. Nöjesrestauranger, som pubar och barer, är bland de hårdast drabbade.

– Minskad alkoholförsäljning har varit bland det värsta. Då märkte man hur mycket pengar det ligger i det. Det har inte varit kul att se när det inte varit några gäster i restaurangen, berättar Therese.

Bowlingen på Downstairs har också blivit drabbad av viruset.

– 2020 var det katastrof. Det var mycket inställt, berättar Sayed Fahim Sahdat.

Nu har restriktionerna slopats och branschen går förhoppningsvis mot bättre tider.

– Om det hade varit lika hårda restriktioner som 2020 länge hade vi inte klarat oss. Nu äntligen kan man andas ut. Jag ser ljuset och vi har planerat att investera en del, säger en glad Haitham.

På Downstairs ser de också fram emot att få driva verksamheten under mer normala förhållanden.

– Det känns jättebra. Nu ser man bara en ljus framtid, fast man har alltid i bakhuvudet att det kan stänga ner igen, säger Therese.

Minskning i försäljning för 2020 jämfört med 2019. Källa: SCB

Att inte veta vad man vill jobba med i framtiden är inte något ovanligt. Du kanske inte ens vet än att ditt framtida yrke existerar. Så var det i alla fall för den före detta teknikeleven Sofie Eriksson när hon gick på gymnasiet.

Sofie tog studenten från Solberga 2012. Nu jobbar hon som mönsterkonstruktör på Adidas huvudkontor i Tyskland.

-Jag visste inte ens att det här jobbet fanns, berättar hon.

Sofie hade en dröm om att jobba med mode men valde att gå teknik på gymnasiet istället för något modeinriktat. Efter gymnasiet sökte hon sig till en folkhögskola för att gå en textilgrundutbildning.

– Min tanke när jag sökte var att bli designer.

På utbildningen fick hon testa på massa olika delar inom ämnet men hittade sedan det som passade henne.

– Vi hade alla möjliga ämnen, som till exempel stickning och vävning. När jag gick på min första konstruktionslektion och var halvvägs in satt jag där och bara “det är det här jag vill jobba med”. Så det var egentligen bara för att jag valde att gå en bred testa på-linje som jag hittade vad det var jag ville göra.

Men vad gör egentligen en mönsterkonstruktör?

– Jag konstruerar plaggdelarna, lite som en arkitekt. Det innebär allt som har med passform att göra. Jag ritar 2D-konstruktioner och sen sys det ihop. 

Även om man inte är designer har man ett nära samarbete med dem och jobbar i team för de olika produktgrupperna.

– Man har en designer som ritar plaggen, en konstruktör och sedan en produktutvecklare som har ansvar för att ta fram material och kostnaden för ett plagg. 

Efter att ha gått en allmän grundutbildning och hittat sitt drömyrke sökte sig Sofie vidare till en yrkesutbildning på Tillskärarakademin i Stockholm men kom inte in.

– Jag fick en plats på deras basår i termin två istället. Efter det gick jag mönsterkonstruktions- utbildningen som också bara var en termin.

Det var då hon kände att hon verkligen hade hittat rätt.

– På den utbildningen började jag konstruera i dator, innan hade vi bara ritat för hand. Där kände jag att wow man kan verkligen jobba med detta.

Därefter försökte hon ta sig ut i arbetslivet och sökte jobb.

– Många tyckte jag var för ung med för lite erfarenhet. Men jag fick jobb på en bröllopsklänningsbutik där jag jobbade som säljare och även hjälpte till i ateljén så där fick jag se skrädderi på ett annat sätt.

Men Sofie ville kunna jobba som mönsterkonstruktör och bestämde sig därför för att gå en till utbildning. Hon sökte då en yrkesutbildning på Lennings textilinstitut.

– Det var en tvåårig utbildning med mycket praktik. Då fick jag en praktikplats hos Casall och även en anställning där. 

Efter några år på träningsklädesföretaget Casall ville hon testa andra typer av kläder och började istället jobba på Åhléns sommaren 2019 med underkläder, nattkläder, hemmakläder, dammode för Åhléns egna märke och även lite på Carin Wester.

– Jag hade varit så länge på sportföretag och nånstans kände jag att jag kanske vill jobba med mode och då vill man inte jobba för länge inom en viss kategori. 

Men Sofie kände att sport ändå var det som passade henne och i samma veva hon insåg det kom den chansen som ledde fram till där hon är idag.

– Jag hade jobbat där i ungefär ett år när Adidas hörde av sig. 

Men att bli värvad av Adidas var inte något hon hade väntat sig.

– Det var en av deras talangscouter som skrev ett meddelande till mig på LinkedIn. Först blev jag såhär “gud spam”, men jag gick in på profilen och hon verkade ju jobba där.

Och en sådan chans måste man bara ta så Sofie visade intresse, men läget var inte det rätta just då.

– De hade inga tjänster just då för det var mitt i sommaren och under pandemin men de sa att de skulle höra av sig. Jag tänkte väl mest att jaja vi får väl se när de hör av sig, men det gjorde de ju. 

Sedan var det bara några intervjuer som återstod innan flyttlasset gick.

– I oktober hade vi en intervju via teams. Jag skrev på i december och flyttade hit. Jag bor i Nürnberg nu men kontoret ligger i Herzogenaurach, Adidas hemstad.

Men så värst många besök på kontoret har det inte blivit än på grund av restriktionerna i Tyskland.

– Vi jobbar hemifrån. 5% av de anställda får vara inne på kontoret. Jag har varit inne en gång sen jag började. Vår avdelning får dagar inbokade där man får gå in och kolla på proverna fysiskt för det är något vi måste göra.

Trots omständigheterna har hon kommit bra in i det nya jobbet.

– Mitt team är väldigt inbjudande och de förstår att det är lite längre inlärningsperiod att komma in i det nu. 

Och jobbet som mönsterkonstruktör är definitivt något Sofie tycker är kul.

– Det bästa är att få vara kreativ. Man får jobba med händerna på ett annat sätt. Även om mitt jobb är datorbaserat är det mycket att känna på proverna till exempel. Ibland kan jag och mina kollegor kolla på varandra och bara “Kan du förstå att vi gör det här på arbetstid?”. 

Solif är inte bara en nutida förening, dess historia sträcker sig tillbaka många årtionden. En del har förändrats, men mycket ser fortfarande lika ut.
– Det var en fantastisk tid, roligaste delen av skolan, berättar Christina Nauclér Karlsson som var engagerad i Solif på 80-talet.

När exakt Solif bildades har vi inte lyckats ta reda på, men en sak som är säker är att det funnits många olika generationer av styrelser som kommit och gått sen bildandet. Christina Nauclér Karlsson satt med i styrelsen under sina tre år på gymnasiet, 1982-85.
– Vi fick göra massor. Vi anordnade mest cuper. På hösten var det volleyboll- och basketturnering och på våren hade vi en vårkavalkad där vi spelade fotbollsmatch mellan lärare och elever, ofta Solif, och var utklädda, beskriver hon.
Trots att traditionen med turneringar känns igen, så är det ändå lite skillnad jämfört med idag.
– Det var klasslag i cuperna. Basketen hade vi i katedralen och volleybollen i B-salen så det fick inte plats så mycket publik men vårtillställningen var i Sporthallen.
Även organisationen kring Solif och vilka som fick vara med var annorlunda, då var det inte endast naturvetare i styrelsen.
– Jag gick samhäll. Vi hade några från varje årskurs som var med. Vi var en styrelse som skulle representera hela skolan. Solif var jätteaktiva och det var en väldigt stor grej. Det var hög aktivitet bland eleverna, i stort sett alla var med. Det var en väldigt viktig del av fritiden för många. Vi var även med och hade turneringar mellan olika skolor i Värmland, vi åkte till exempel till Kristinehamn och spelade, säger Christina.

Bror Stenberg började som idrottslärare på skolan 1959 och var med under tiden för bildandet.
– Jag var med i Värmlands skolidrottsförbund och Solif bildades i samband med det. Det fanns redan en idrottsförening på skolan när jag kom dit, men eleverna skulle få vara med och vara engagerade också och då kom Solif till. I början var vi lite frågande om de skulle klara av det, skrattar han.

Också Göran Bredberg var med och var engagerad i Solif som idrottslärare 1981-97.
– Förr var Solif med och arrangerade luciabal i Grottan på Parkhallen. Det var väldigt populärt. Lärarna var där och hade luciatåg också. Solif var väldigt drivande. 1986 fick vi utmärkelse som årets idrottsskola i Sverige.

Solif-tiden verkar ha varit lika rolig då som nu.
– Det var fantastiskt kul och är nog en del i att jag är där jag är idag, säger Christina, som nu jobbar på Arvika Golfklubb, och fortsätter:
– Se till att ta vara på tiden!

Nytt läsår innebär ny styrelse i Solif, Solbergas egen skolidrottsförening. Som vanligt är det naturtreorna med fördjupningen träningslära som intagit platserna.
– Ursäkta språket men det känns för jävla bra, berättar ordförande Arvid Karlsson.

Nya Solifstyrelsen, bestående av tretton elever från NA18, har tillträtt och är i full gång med att anordna de klassiska turneringarna.
– Nu har vi kört klart slutspelet i fotbollen och dragit igång planeringen för volleybollen och så ska vi så småningom starta igång den, säger Jakob Nyström i Solif.
Att hålla i turneringar på skolan är en av Solifs viktigaste arbetsuppgifter som skolidrottsförening.
– Syftet är att få fler att röra på sig efter skoltid på ett roligt sätt, förklarar sekreteraren Minna Peterson.
Gemenskapen är också en viktig faktor.
– Det är även viktigt för att få en bättre sammanhållning på skolan, berättar Jakob.
Med allt jobb och planering Solif lägger ner för att få ihop turneringarna skapar de inte bara en bättre gemenskap på skolan, utan även inom gruppen.
– Man kommer varandra så nära! menar Minna och Jakob håller med:
– Vi kommer även närmare de som spelar i turneringarna.

Nya utmaningar
Det är framförallt de traditionella turneringarna och klassikern som står på schemat för Solifstyrelsen, men i år ställs de inför nyuppkomna utmaningar på grund av folksamlingsbegränsningarna.
– Vi vet inte hur det blir med finalerna på lucia nu på grund av corona. Det ser lite mörkt ut, förklarar Minna.
Hur de ska handskas med det problemet vet de inte än på ett tag.
– Det beslutet kommer vi ta så nära inpå som möjligt, det kan vända fort, säger Arvid.
Trots det överhängande problemet med viruset verkar rollen i Solif vara väldigt uppskattad av styrelsemedlemmarna.
– Det är sjukt roligt. Man får prata med folk och vara med och göra saker och agera ledare. Vi har gjort upp ett schema vilka dagar man ska vara där efter skolan men de flesta är där varje gång ändå, berättar Arvid.
Tiden i idrottsföreningen är också väldigt lärorik.
– Man lär sig mycket om både ledarskap och träningslära, tycker Minna.
Träningslära-eleverna brinner även för att se till att det händer något kul på skolan för resten av skolans elever.
– Jag tycker det är kul att se andra ha roligt och att vi bidragit till det, avslutar Jakob.